Att utmana sina rädslor

Hej på er och välkomna tillbaka!

För ett tag sedan när jag satt vid datorn och letade efter något på internet så kom det upp en Google Ads från High adventure, en höghöjdsbana där man får klättra, åka linbana och använda hela kroppen för att ta sig runt en hinderbana uppe i luften. Jag har några kompisar som testade detta i våras och blev genast sugen på att testa jag med, så jag vidarebefordrade länken till chefen på jobbet och la fram det som ett förslag på team building. Han nappade direkt.

Vi slog slag i saken och tog upp aktiviteten som ett förslag på ett veckomöte där vi hade en omröstning ifall det var något vi skulle boka. 12 röstade ja, 3 röstade nej. Ett tydligt resultat! Dom tre som inte tyckte detta var någon höjdare (hehe, fattar ni?) får vara ansvariga för kaffe och fika på fast mark. Så nu har vi har bokat detta till helgen som kommer och tur är väl det för det ska bli mildare säger dom på vädret. Hade nog varit lite väl motigt att klättra runt i -10 grader. Kanske verkar lite märkligt att vi bokar en sån här aktivitet under vinterhalvåret? Faktum är att vi jobbar utomhus till 70% av vår arbetstid, året runt, och därför behöver vi utmana oss med något extra ibland. Jag vet faktiskt att många i arbetslaget är höjdrädda, inklusive mig själv, så detta ska verkligen bli spännande!

Jag funderar emellanåt på när jag gjorde något nytt för första gången senast, eller när jag utmanade mig själv lite extra. Tycker att det är viktigt för att hålla sig på tårna, man lär dessutom känna sig själv på ett bra sätt och för en större förståelse för andra människor och deras livsresor.

Jag minns speciellt en gång, då jag var tvungen att utmana mig själv riktigt ordentligt fast att det tog emot. En utav killarna i mitt kompisgäng utmanade oss andra att köra Vätternrundan och cykling är något som jag aldrig har hållit på med, bara använt som ett transportmedel. Vätternrundan innebär alltså att man under ett och samma lopp kör 30 mil på cykel, med start och mål i Motala.  Jag gillar ju utmaningar så utan att tänka efter så sa jag att jag ville vara med på utmaningen. Jag gick och köpte mig den bästa cykeln cykelhandlaren kunde rekommendera och googlade fram ett träningsschema rekommenderat just för första gången på Vätternrundan.

Det blev många hårda mil och dom första månaderna hade jag så ont i både rumpa och lår att jag ville ge upp. Men skam den som ger sig! Jag krigade, tidiga morgnar och sena kvällar under en hel sommar, ända in på senhösten, sen flyttade jag in på gymmet när det blev för kallt att cykla utomhus. I 1 år och 2 månader tränade jag inför det här loppet och jag kan nog inte förklara med ord känslan när jag väl hade tagit mig i mål. Det var så värt allt slit och kompisen var nog ännu mer stolt över mig än vad jag själv var, haha.

Kanske lite inspiration till din nästa utmaning!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *